Varifrån kom Elisabeth Stenberg ?

Per Malmströms andra hustru, Elisabeth Stenberg, har gäckat familjens släktforskare i alla år.

Säkert påträffas hon först på kaplansgården i Vintrosa i husförhörslängden för 1765-1772 som hustru till Per. Datum för giftermålet är okänt (vigselbok saknas för de aktuella åren), men det måste ha varit mellan 7 juli 1758 (då Pers första hustru avled enligt husförhörslängden) och 25 augusti 1759 (då sonen Daniel föds, och Elisabet står som hustru i dopboken). I dopnotisen är hon först inskriven som Stenström, vilket är ändrat till Stenberg. Är det bara ett skrivfel, eller har hon antagit sitt efternamn vid giftermålet och först tänkt använda Stenström och sedan ändrat sig till Stenberg?

I den aktuella husförhörslängden anges Elisabeth vara född 1726 i Munkt. Födelseåret 1726 är detsamma i följande husförhörsböcker, men från 1781 anges födelseorten istället vara Filipstad. Elisabeth avlider 7/7 1789, och i dödboken säges hon då vara 64 år och 6 månader, vilket skulle innebära att hon snarare föddes kring årsskiftet 1724-25.

I husförhörslängden finns ingen anteckning om inflyttning, och därför är hon med största sannolikhet identisk med den hushållerska Elisabeth Larsdotter (född 1726 i Munkt.), som i föregående husförhörslängd flyttar in i kaplansgården år 1758.

Denna Elisabeth Larsdotter kommer då från Nedre Lannafors bruk, där hon också varit hushållerska. Här är födelseorten utskriven till Munktorp, och hon uppges vara inflyttad från (Närkes?) Kil året innan (1757).

Kyrkboksserierna i Munktorp och Kil är delvis ofullständiga. Genomgång av existerande böcker har inte givit någon Elisabeth som säkert kan associeras med "vår" Elisabeth. Stenberg förekommer som soldatnamn i Munktorps socken.

Den nya födelseorten Filipstad kan knappast ha tillkommit helt av en slump, utan någon förbindelse bör hon ha haft där, kanske som bosatt där under några år.

Det har föreslagits att Munkt skall läsas Munkf och betyda Munkfors, men Munkfors låg i Ransäters socken, och normalt användes alltid sockennamnet.

En jungfru Elisabeth Stenberg gifter sig 22/11 1753 i Karlstad med sadelmakargesällen Oluf Wenerberg, och det har intresserat våra släktforskare, som hoppats kunna visa att det var vår Elisabeth. En närmare genomgång av kyrkböcker i Karlstad och Vänersborg visar emellertid att det fanns en Elisabeth (Lisa) Stenberg i Karlstad (född 1731) vid den aktuella tiden, och som flyttade till Vänersborg och avled där år 1800 i en ålder av 69 år, och i dödboken kallas för Sara Elisabeth Wenerberg f Stenberg. Varifrån namnet Sara kommer är dock oklart. Hennes förmodade make, sadelmakarmästaren Olof Wenerberg, avled redan 1783 och var då 55 år gammal.

Vi kan nog därför avföra denna senare Elisabet Stenberg från efterforskningarna.



I Svenska Akademins arkiv finns i alla fall ett brev till henne från sonen, som av innehållet att döma bör vara skrivet strax före hennes död. (Det är oklart om brevet skickats eller om det bara är ett utkast.)

Huldaste Mor,

Om ibland dödliga än finnes den vilken jag kan tilägna detta helgade namn, så – ack! Min Mor! – tillåt att jag ännu omfamnar Er flyende varelse. Troligen återstår bara en liten stund, och så skall Er levnads sol gå ned, – – undan våra ögon gömma sig bakom den gränsen som skiljer Tiden från Evigheten. Skulle jag då förlora dessa dyra ögonblicken? – Ack nej! Jag skall nyttja dem för att utgjuta ömma avskedstårar, pressade från mitt varma hjärta.

Min Mor! Jämte Gud är ni upphovet till min varelse. Under Hans välsignande har Ni uppehållit mig i de späda åren, föresett min framtid och in i sista stunden sörjt för mitt väl. Tidigt kallades Min Far ur världen, så att av er är det jag har rätta kunskapen om livets orsak och ändamål. I haven underrättat mig om vad jag bort sky eller söka; straffat lasten och uppmuntrat dygden. Det är således Er, Min Mor! jag har att tacka för det jag är förnuftig människa. Jag kan icke misskänna min lycka. – – – Ack! Min Mor ! – den handen jag under välsignelsens emottagande vattnat med glädjens tårar, den hand jag under agan fuktat med ångerns, låt mig nu vid det sista avskedet kyssa den och begjuta den med ömhetens och erkänslans. Jag skall tacka Er in i döden och prisa Er i uppståndelsen.

Nu. Min Mor! det lider och I haven av världen intet övrigt förutan plågorna, som skola avslita bandet mellan det döende och det odödliga. Men ack! lid tåligt dem. Tänk uppå huru Frälsarens smärta lindrat vår. Var ock försäkrad att i samma mån plågorna tilltaga, avtager förmågan att känna dem. – Jag vet Ni förskräcks icke för Döden, utan känner honom för det han ock är, en ingång till livet. Rys då icke heller för Graven, denna ödsliga boning! – – där tystnad och mörker svurit varannan evig förening. Det trånga huset är för Er skröplighet en säker tillflykt, en bekväm vilosäng för Edra trötta lemmar. Intet buller skall där störa Er sömn, I skolen där njuta den fullkomligaste vila. Och då en gång Domsbasunen ljuder och Allsmäktige Guds Härold ropar alla sovande släkter skall av denna jordbädden Er kropp åter uppstiga, skön och härlig, och ett oryggligt förbund upprättas med Odödligheten och den sälla själen.

När därför äntligen dödsbudet nu hinner edra öron, gläds! gå med frimodighet den kallande rösten till mötes! då börjar det rätta livet. Vad skadar att de darrande lemmarna upphöra att röras? blodet stannar? hjärtat icke förmår göra något slag? Och Andan överger sitt bräckliga fängelse? Guds Änglar skola då upplåta förhängslet och ledsaga den frälsta Själen in i de härliga boningar, där ljuset av Guds Majestät uppgår i Evighet. Hon skall där, inför den Eviges tron ibland Serafer och alla odödliga, deltog i Guds egen Sällhet och tanken om oförgänglighet göra glädjen osäglig. Skynden då att emottaga detta stora arvet, dessa saliga förmåner Frälsaren er förvarat. När ordningen kommer skolen I ock där genom Sanna Förlossarens nåd finna den som alltid haft glädjen att vara – Er Älskade Son

Carl Adolph



Åter till Pers förfäder och ättlingar

Åter till startsidan