Julen på Svanö
En sommarsöndag i Norafjärden
En resa till Näsåker
Svanö
Britt och Per Olov ville alltid, när de var små, att jag skulle berätta hur det var, när jag var liten, och därför tänker jag nu skriva ner några minnen som kanske moderna barn kan tycka det är roligt att höra.
Svanö omnämns första gången 1554 och ägdes då av två bönder och kallades Svalön. 1857 såldes ön till min morfar, Nils Åkerblom och hans kompanjoner Falck och Håkanson, som tillsammans byggde sågen. Morfar slutade 1895, då pappa Ernst blev chef och han och mamma flyttade till Svanö från Brunne, där Nisse var född.
Svanö är en ö i Ångermanälven mellan Härnösand och Sollefteå, och när jag var barn, måste man åka båt dit utom under några månader på vintern när det låg en flottbro över från fastlandet. Vi bodde i ett stort trähus med aderton rum, som kallades herrgården. Nedanför huset låg trädgården med två lekstugor och en björkallé ner till brädgården och sågverket. För oss barn har Svanö alltid haft ett skimmer av en lycklig barndom, där vi var omgivna av många snälla människor, både i hemmet och bland arbetarna vid verket.
Först bland alla kom förstås dadda Märta, vår gamla barnjungfru. Hon började hos oss, när Aina föddes. Hon var då sextio år gammal och slutade sina dagar hos oss vid en ålder av åttio år. Vi älskade henne men hon höll ordning på oss och vi var nog lydiga. Hon hade en barnflicka till hjälp, vi var ju så många. Den övriga personalen hade nog respekt för Dadda. På äldre dar hade hon eget rum. På hennes byrå stod fotografier i snäckramar av hennes son och sonhustru, och där fick vi ibland gömma någon skatt vi var särskilt rädda om. På bordet vid fönstret tronade kanariefågelburen med Pelle och Lisa, men mest var de utsläppta i rummet. Hon stickade våra strumpor och stjärnor till sängöverkast åt alla oss barn. Tant Mina, hushållsfröken, Anna Frändberg och syster Lotten var också hos oss i många år och åt inne hos oss i matsalen.
Sedan var det gubben Nicke, gårdskarlen, antagligen inte gammal alls, som skötte allt med is, ved och värme och gjorde små vedträn till lekstugespisen. Gubben Nicke skötte även mammas älskade höns, som hade ett eget hus, och på vårarna kläcktes det kycklingar i maskin och de bodde i ett litet kycklinghus. Vi hade även ankor, som hade en liten damm att simma i.
Holger var chauffören, stor och kraftig och snäll. Han var med oss i Stockholm i många år. Vi tyckte också mycket om kuskarna, Dahlberg och Berglund, och om Strindholm, som var elektriker vid fabriken och mycket god vän med Nisse (brodern Nils Olof).
Inte långt från herrgården låg ett stort hus, som var stall på ena sidan och ladugård på den andra. Jag var mest i stallet så fort skolan var slut. Jag hade en egen häst, en islandsponny, som hette Isse, och min lillebror Gösta hade en bock man kunde åka efter och bantamhöns, som värpte de sötaste små bruna ägg. Vi hade många hästar i stallet, och i ladugården fanns det en stor tjur, som hette Herodes, och honom var det alltid lika gruvsamt att gå förbi. I ett rum innanför kossorna stod två getter, som min syster Ingeborg och jag ägde alldeles själva. De hette Gullspira och Silverspira och var rysligt snälla. Varje dag gick vi upp och hälsade på dem och gav dem mjölsupa i en skopa, som vi fick låna av ladugårds Emma. Bojan (systern Ingeborg) och jag mjölkade dem ibland men det är inte så lätt som man tror att mjölka. I stallet fanns också två selkammare och i den finare hängde två damsadlar, som mamma haft när hon red i sin ungdom.
Vi körde mycket med Isse, när mamma skulle [med] ärenden till någon gumma, tinga hjälp till bakning av tunnbröd eller tvätt. Ibland hälsade vi på mammas gamla barnjungfru Emma, som var gift med maskinisten på sågen. Där blänkte allt, så putsat var det, och inne i kammaren på byrån stod en stor söt docka under en glaskupa. Mamma brukade bjudas på madeira, en flaska stod bakom kakelugnen. Alla hade så fina krukväxter, och man bytte skott med varandra.
På vägen ner till Emma låg handelsboden, jag kommer precis ihåg hur där såg ut. En klocka pinglade, när man kom in. Till vänster var gotthyllan med kola, 1 eller 2 öres, och små chokladbitar fyllda med vit crème, som smakade vanilj. De kostade 5 öre. Så fanns det teaterkonfekt och mjuka gubbar, hektovis. I taket hängde många varor och till höger fanns en låda. med sidenband. Ingenting var paketerat, utan allt skulle vägas upp - kaffe, socker, mjöl och smör. Sill fanns i tunnor i magasinet, för annars skulle det lukta sill i boden. Buntar med tyger och kaffekoppar och tallrikar fanns också. Föreståndaren var mycket ämabel och hade en penna bakom örat. Ibland när man kom sa biträdet att föreståndaren var på övre våningen och spisade.
Det var en livlig trafik på älven och de flesta for genom Svanösundet, stora ångare från alla länder. Även tyske kejsaren hade med Hohenzollern besökt Ångermanälven.
I en av kasernerna, husen kallades så, bodde skräddare Lindberg, en rolig gubbe, som även klippte folk, och lilla rara gubben Holmström. Han såg ut som en tomtegubbe och var mycket populär bland oss barn. Där bodde även smeden, som brukade sko Isse. Han och Stattin brukade komma upp med stora abborrar ibland på söndagskvällarna på sommaren.
Det fanns även en arbetare vid sågen, Lindberg, som var polis ibland, men jag kommer inte ihåg att det någonsin togs några tjuvar trots att dörrarna aldrig låstes om dagarna. Men han kanske tjänstgjorde på lördagsdanserna på Folkets Hus. Han blåste även trumpet.
Veckorna före jul var nog en jobbig tid för allt tjänstefolket, för på den tiden gjordes allting hemma, men så var det också fint och fejat när den spännande dagen kom.
Julförberedelserna började väldigt tidigt med att lutfisken skulle köpas hem och läggas i blöt. Sedan var det mycket stök med julmaten och julbaket, och vi barn fick vara med och stoppa korv och baka pepparkakor.
Någon vecka innan jul for vi med Svanö III till Härnösand för att handla. Den båten användes alltid, när familjen skulle åka till stan. Den hade en stor och bra hytt med gröna plyschsoffor och filtar och lampor, och på vintern kunde man ju inte sitta ute på däck. Resan tog två timmar, och när vi närmade oss Härnösand for vi förbi havsöppningen. Vängnön hette det, och där gungade det alltid.
Jag kommer så väl ihåg alla affärerna. Hos Wingstedts hängde en bananstock över disken och där köpte mamma alla specerier, och där hade dr Kaijser en egen karamellblandning till barnen på lasarettet. Sedan gick vi väl runt i stan och handlade, och när vi blev hungriga gick vi till charkuteriaffären och där fick vi småfranska med skinka på hos fru Lorenz innanför affären. Leksaker köptes hos Wulkans och fröknarnas toalettuppsatser av kristall inhandlades hos Ringbloms. Jungfrurna skulle ha klänningstyg, brevpapper och eau de cologne.
Det roligaste var nog att gå till Wirströms konditori. där vi drack choklad med vispgrädde och inköpte marsipangrisar och skinkor och korvar. De minsta grisarna kostade fem öre. Sedan beställde mamma också julgranskonfekten till barnfesten på trettondagsafton. Den hölls på Fridhem.
Ja, så for vi då hem efter alla spännande upplevelser. Vi hade också skickat efter julklappar efter Nordiska Kompaniets katalog. Någon dag före jul fick vi gå med pappa och välja julgran. Granarna stod uppställda utanför tvättstugan och pappa skulle välja först.
På julaftons morgon strax före frukost kom gubben Nicke och någon mer av gårdsfolket in med granen och ställde den mellan pelarna i salongen. Sedan efter den bastanta frukosten tog mamma fram askarna med julpynt och de fina karamellerna från Wirströms och vi band tråd i karamellerna. I toppen på granen skulle det vara en stjärna och stora flaggor ikring den. Pappa brukade hjälpa till med detta. Sedan var det ljus, karameller, glitter och flaggor. På den tiden fanns det inte halmsaker och tomtar från hemslöjden, men vi gjorde själva små tomtar av rött ullgarn med skägg av bomull. Ja, när granen var klädd var nog kära pappa färdig för kaffe, då vi skulle smaka på alla julkakorna.
Sedan gick vi alltid upp till stallet. Min Isse skulle ha socker och kramar, och även Fly och Flossie, vagnshästarna, ridhästen Blanka och alla arbetshästarna skulle få en påhälsning. Gullspira och Silverspira fick inte heller glömmas bort. När vi kom hem, brukade några av tjänstemännen med fruar titta in för att önska god jul, dricka madeira och äta kanderade frukter, som pappa fått från farbror Robert Erikson i London. Därifrån kom det också engelska jultidningar och stiltonost. Från Danmark fick vi humrar och lådor med äpplen och päron.
Julmiddagen åts klockan tre. Innan middagen gick jag upp och hämtade gamla dadda Märta, som den dagen alltid åt med oss, iklädd mörkblå ylleklänning och guldbrosch. Vi brukade alltid komma ner hand i hand, och jag var varje år lika rädd att dadda skulle få mandeln i gröten och gifta sig under det kommande året och lämna oss. Mamma sa att de blandat värmländska och ångermanländska julseder. Först var det den vanliga julmaten och dopp i gryta i köket men det serverades även oxbringa med brynta kålrötter och potatismos samt havresoppa med katrinplommon och smörbakelser. Till detta dracks brännvin, julöl och rödvinsglögg.
Efter middagen dukade mamma julbordet i salongen. Det var en julhög för varje familjemedlem. Först en vetekrans, sedan en rågkuse, ett pepparkaksdjur och vars och ens initial och överst en marsipangris. På bordet stod det också fyra tennljusstakar, ett par med grenljus och ett par med vanliga ljus. Sedan kom dagens mest spännande fråga om julbockarna skulle komma eller om de förfrusit tårna på väg från Frånö. Spänningen var enorm. Ljusen tändes i granen och jungfrurna kom in från köket. Pappa satt på en stol framför pianobänken, där julklappskorgen skulle stå. Så knackade det på dörren och in kom två bockar och frågade om barnen varit snälla i år, vilket vi förstås alltid varit. De var klädda i pappas och mammas vargskinnspälsar och bar på klädkorgar med julklapparna. Pappa delade ut dem och hade själv skrivit många verser. Det var inte så mycket julklappar som nu för tiden, men roligt hade vi, dansade kring granen och åt alla sorters julgotter. På kvällen fick vi lutfisk och risgrynsgröt. Ibland for vi till julottan i Bjärtrå kyrka, men till Gudmundrå var det svårt att komma, då bron över sundet ej var utlagd eftersom Kramfors väntade båtar.
Efter jul började alla julbjudningarna, och de var många. Man åkte i släde efter häst och det var inte middag utan julsupé med julmat, mycket omeletter med hummer och sparrisstuvning, krustader och till efterrätt geléer med bakverk. Slädpartier var också vanliga. Kavaljeren körde sin inbjudna dam, och jag kommer ihåg att Aina och Jörgen åkte ihop.
Vi hade otroligt mycket blommor från växthuset på julen, små syrener och snöbollsträd, skära körsbärsträd och kamelior, som mamma brukade vårda väl och droppa ljummet vatten på knopparna. Sedan efter trettondagshelgen for syskonen till sina skolor igen och vardagen började. Detta är litet minnen från jularna på Svanö, om någon är road av att läsa.
Det var en sommarsöndag, när jag var liten. Vi skulle fara till Norafjärden och det var alltid lika roligt. Pappa hade köpt några holmar där, som kallades "Småholmarna", och på den största hade han låtit bygga en stuga i dalastil med loft och källare under köket, dit man tog sig genom att öppna en lucka i golvet och gå ner på en stege. Vi tyckte det påminde om Gustav Vasas äventyr i Dalarna. På nedre botten var det kök och ett rum. Porslinet var i Carl Larssons mönster. Till loftet kom man via en trappa utanpå huset. Där uppe fanns det en svalgång och ett stort rum med väggfasta våningssängar och ett sovrum åt pappa med en tältsäng. Jag kan inte minnas att pappa någonsin låg över i stugan, men Nisse och hans goda vänner gjorde det desto oftare.
Det var alltid samma matsäck, kallt fläsk, lax, syltpannkakor, m.m. I en tvättbalja, rund och av trä, låg öl, sockerdricka och nubben på is. I ett skrin av plåt med bilder på fanns det socker. Grädden fanns i en vichyvattensflaska och i ett brunt skrin, som såg ut som en liten kappsäck, förvarades vetebröd och kakor. Pappa skulle alltid medföra kikare och kamera, som något av barnen fick bära. Vi hade plockat mask dagen innan för det skulle fiskas abborre, och Nisse och Albert, brukade skjuta gäddor i vassen med salongsgevär. Sedan skulle vi ha med oss metspön och grammofon, dragspel och badgrejor, och det var ett fasligt packande. Färden gick med Svanö III, som var familjens flaggskepp. Efter Svanö III kom Tirfing, motorbåten, och den stora roddbåten, som Artur sedan skulle ro mamma, Ingeborg och mig i. Dessutom var det en eller två ekor till de andra ungdomarna. Någon av kontorsherrarna brukade inbjudas som sällskap till Carin och Aina.
På morgonen kom två besättningsmän från Svanö III upp och hämtade klädkorgen med maten och tvättbaljan med drycker. Vi tågade nerför allén förbi myrstacken och den gröna soffan att vila sig på, genom grinden till brädgården förbi hästhagen, där Isse och vagnshästarna brukade vara. Vid bryggan vid brädgårdskontoret låg båten med flaggan i topp. På midsommar var båten även klädd med björkar och flaggspel. Kapten Bohlin stod och tog emot. Han hade tre av sina söner ombord, Artur, styrman, Kalle, maskinist, och Albert, Nisses kamrat. Sedan var det två besättningsmän till - en eldare och en hoppilandkalle. Tyra, kapten Bohlins dotter, var restauratris.
Det var väl ca en och en halv timmes resa, och när vi närmade oss Dal, blev pappa kaffesugen och jag skickades ner till Tyra för att beställa kaffe. Sedan dukades allt upp på kappen, och vi njöt otroligt av bullar, kakor och saft. Vi hade ofta grammofon med och det var mycket glatt. Pappa var alltid på gott humör. Han och mamma hade två bekväma stolar i rotting, vi barn satt på kappen ovanför maskin och aktersalongen, som aldrig användes sommartid. När det var säsong för det, brukade vi barn ha med oss pappersstrutar med krusbär och vinbär som extra matsäck.
Så kom vi då fram till ön och gick iland. Det första vi gjorde var att hissa flaggan och så öppnade vi dörrar och fönster och tände i spisen. Det var inte alltid så lätt. Det hände att det fastnat en kråka i skorstenen. Besättningen bar upp grejorna och tog ut trädgårdsmöblerna. Ingeborg och jag kappades till ett smultronställe vi visste om och så skulle vi bada i en liten vik med sandbotten. Kring midsommar var det just aldrig mer än +15º. men det hörde liksom till att det skulle badas.
Sedan skulle vi ut och fiska. Artur i stora båten rodde mamma och oss småflickor. Mamma brukade ibland passa på att tinga bär - blåbär och lingon, som sedan kom i trälådor, för det behövdes rejäla vinterförråd i en så stor familj. Pappa fiskade med kapten Bohlin och de andra klarade sig själva. Aina och Carin brukade fiska med någon kontorsherre. Det var abborre vi fiskade och vi fick ofta napp. Så småningom hade alla tröttnat på att fiska, och det var dags för middag och den medhavda matsäcken togs fram. Skam till sägandes hade vi alltid med oss en av jungfrurna för att ta hand om potatiskokning och disk, men så var det på den tiden.
Vi åt alltid ute på backen framför huset, pappa och mamma satt vid ett bord men vi barn placerade oss litet här och var i gräset eller på en stubbe. När vi ätit, diskades det vid lilla bryggan och så packade vi ihop.
På hemvägen for vi nästan alltid in i fjärdbotten längst in i Norafjärden. Där låg en fäbodvall med berg runt ikring. Det var otroligt vackert, men folket som bodde där var inte roade av besök så vi gick aldrig iland.
På vägen nerför älven mötte vi ofta båtar från andra bruk, som också varit på utflykt, och då började alla kaptenerna tävla om vilken båt som gick fortast. Man var rätt sömnig på kvällen efter en härlig dag i Norafjärden.
En gång varje sommar brukade vi hälsa på morbror Carl och moster Anna i Näsåker, som låg fyra mil ovanför Sollefteå. Dagen innan körde kusken upp till Sollefteå med vagnshästarna för att dagen därpå möta oss vid bryggan, där Strömkarlen lade till. Detta var ju innan bilarna började komma. Vi fick vår första bil 1914. Den hade nummer Y6.
Vi startade resan nere vid ångbåtsbryggan kl 10 och var framme i Sollefteå vid tretiden. Då hade vi både hunnit dricka kaffe med köpkakor och äta middag med lax och smultron. När vi kom fram, packade vi in oss i vagnen och körde iväg uppåt älven. Det var underbart vackert med blommande hägg och älven var full av timmerstockar på väg mot Sandslåns sorteringsverk i Nyland. När vi kom till Resele gästgivargård skulle hästarna vila och vi dricka kaffe och saft endera där eller hos Harald Norres mamma, som bodde i Resele.
Ja, sedan fortsatte vi uppåt älven, och mot kvällen såg man först Ådalslidens kyrka längst bort i en lång björkallé och på vänster hand en vit gård med stor veranda. På trappan stod moster Anna och morbror Calle och tog emot oss. De hade en son, som var jämnårig med Nisse. Han hette också Nils och var mycket hos oss på Svanö, då han inte hade några syskon.
Moster Anna hade en syster, som var sjukgymnast hos familjen Rotschild i Frankrike. Hon fick enormt mycket fina presenter, som ofta hamnade i Näsåker, där moster hade två finrum fulla av prylar. Där gällde se men inte röra. I morbror Calles rum gick det livligare till, där drack de punsch och skojade. Varje kväll hade Fanny, jungfrun, satt ett fat med smultron vid min säng. Vi blev så bortskämda i Näsåker, de tyckte det var så roligt när vi kom, och moster svärmade nog litet för pappa. Hon hade en gång i tiden varit mammas guvernant.
Morbror Calle var mammas äldste bror, han var liten och tjock och full i katt. Moster var stor, tjock och snäll och bestämde allt. När den första bilen dök upp i Näsåker, hade moster nupit Carl i örat och sagt: "Carl, Carl, lova mig att aldrig åka i ett sådant vidunder". Jungfrun Fanny var också en mycket viktig person, som lagade mycket god mat och bakade mängder av kakor, ivrigt uppskattade av oss barn. Bakom huset var en liten trädgård, och på nipan fanns en kaffeplats med en storslagen utsikt över Nämforsen. Om man klättrade nedför nipan, kunde man plocka smultron eller åkerbär, beroende på tidpunkten för besöket, och i Laxbäcken brukade de fånga stora laxar.
I en stuga inte så långt från morbrors hus, bodde Pelle Molin, som var målare och författare. Hans mest kända verk heter Ådalens poesi. Han hade det fattigt och eländigt, och morbror Calle var snäll och hjälpte honom en del. En av hans tavlor, som nu hänger hos mig, fick mamma och pappa i bröllopspresent. Till jularna brukade morbror Calle med familj komma ner till Svanö, och moster Anna ville nog gärna, att Nisse och jag skulle finna varandra. Jag blev till och med lovad att skicka tvätten till Näsåker, när vi bildat hem, men vi var bara glada kusiner. Besöken i Näsåker var i alla fall härliga och det var lika roligt att komma dit varje sommar och höra forsens brus.
Stockholm i december 1993
Kerstin Lindström
f. Malmström