PÅ JAKT EFTER SLÄKTENS SVARTA FÅR

A. Forskningen

Berndt fick för några dagar sedan ett brev från C W Malmström – han begär hjälp för att kunna komma bort från fäderneslandet. Vet Du något om hans senaste öden – han säger sig har varit på Vaxholm i 7 år. Tror Du att han kan hjälpas? Eller är det förspilld möda att göra något för honom? Du har ju erfarenhet om hans karaktär.

Så stod det i brevet jag läste på Riksarkivet som den blivande historieprofessorn och riksarkivarien Carl Gustaf Malmström skrev till kusinen C G Styffe 10 juni 1855. Berndt var Carl Gustafs bror, skalden Bernhard Elis Malmström, och brevets C W Malmström var Carl Wilhelm, äldste son till den yngre av brödernas båda halvbröder, Erland, som hade dött som stadsfiskal i Säter tretton år tidigare utan att lämna något efter sig till sin hustru och sina fem barn.

Om Carl Wilhelm visste jag bara det som stod i Örnbergs Svenska ättartal X från 1894: Carl Wilhelm, f 1830, f d gravör i Varberg, bor i Amerika (dit han 1868 överflyttade). Gift 1867 m Emma Christina Andersson, f 1845. Dotter: Wilhelmina Eugenia Charlotta, f 1868, folkskollärare i Lilla Lundby socken.

Det var bara att koppla upp sig mot Genline och Arkiv Digital och försöka följa Carl Wilhelm via husförhörslängderna.

I Säters husförhörslängd hittar jag honom naturligtvis från födseln. Vid fjorton års ålder flyttar han till Falun som lärling hos färgarfabrikören Anders Ersson Göthe. Två år senare flyttar han till Nyåker i Ovansjö, nu som lärling hos färgargesällen Eric Olof Näslund, men vistelsen där blir kort – efter fem månader tar han ut flyttningsbetyg till Örebro län. Där återfinns han visserligen i Linde bergsförsamlings inflyttningsbok, men där är uppgiften struken, så det spåret var inte lätt att komma vidare på.

I Säterlängden hittar jag i alla fall en svårtydd men intresseväckande anteckning, som jag tycker mig kunna utläsa till 1844 sept i Stockholm str[affad?] för hustjufnad, 1846 april i Säter för stöld med inbrott. Sökningar i domstolsarkiven på Stockholms Stadsarkiv och Landsarkivet i Uppsala ger dock ingen träff på några sådana mål.



Det andra enkla alternativet är ju att söka honom bakifrån istället. Dottern Wilhelmina Eugenia Charlotta skulle kunna vara född i Varberg, och mycket riktigt, i födelseboken hittar vi henne den 10 februari 1868. Även giftermålet i Varberg är lätt att hitta, det lyser för gravören Carl Wilhelm Malmström och hemmadottern Emma Christina Magnusdotter den 1, 8 och 15 september 1867, men de gifter sig först 10 december. Dottern är tydligen mer än påtänkt vid båda tillfällena.

När jag nu försöker följa Carl Wilhelm bakåt, ser jag att han flyttar in till Varberg från Säter 16 juni 1867. I Säter står han som utflyttad redan 5 mars, vilket med tanke på dotterns födelsedatum verkar sannolikare, kanske har han väntat med att lämna in flyttningsbetyget i Varberg till strax före lysningen. Men i Säters husförhörslängd står det också att han bott där bara två månader, han kom dit just från Varberg 5 januari 1867, men någon motsvarande notering i Varbergs utflyttningsbok hittar jag inte.

Alltså återigen stopp i sökningen, men i husförhörslängden för Varberg står än en gång en utmanande anteckning, Se crimreg, d v s åter en antydan om problem med rättvisan, men den för mig inte vidare. (Kriminalregistret var då ännu inte tillgängligt digitalt)



Det återstår alltså en lucka på drygt 20 år av hans liv, som jag inte vet något om.

Jag kommer då att intressera mig för hustruns tidigare öden. Hon står visserligen (som nämnts ovan) som hemmadotter i vigselboken, men genom att följa henne bakåt ser jag att hon arbetat som piga på två ställen i Varberg före giftermålet, nämligen hos handlanden Frans Dyberg och hos fängelsedirektören Fredrik Magnus Berencreutz. Den sistnämnda anställningen ger mig en idé – kan Carl Wilhelm ha träffat Emma medan han var intagen på fängelset där, och är det därifrån han kommer, när han dyker upp i Säter i januari 1867?

En snäll son, forskare vid Lunds universitet, går upp till Landsarkivet där och letar igenom de då ännu inte digitaliserade fångrullorna för Varbergs straffängelse. De är ordnade efter intagningsår, och han får leta igenom flera volymer, men till slut hittar han Carl Wilhelm, som togs in där redan 1856, och nu kan vi till slut rulla upp hela den sorgliga historien med tidigare domar och bestraffningar. Större delen av de 20 förlorade åren har han tillbragt i fängelse. Med hjälp av domar, prästintyg och hans egna uppgifter kan vi nu berätta Carl Wilhelms historia.

B. Carl Wilhelms historia

1. Stockholm

Han är 12½ år, när fadern dör och redan året därpå skickas han till skola i Uppsala. Han lämnar skolan ganska snart och provar istället en anställning hos järnkramhandlaren Werkström i samma stad, men handelsyrket passar honom inte. Han har sedan de båda anställningarna som färgarlärling, som vi redan känner till. Efter anställningen i Nyåker arbetar han en tid som skrivare hos bergsmannen Eric Andersson i Larsbo i Linde och kommer i maj 1847 till Stockholm, där han blir anställd hos färgaren Abraham Johan Hiesleiter på Mäster Samuelsgränd (nuvarande Mäster Samuelsgatan) 51.

Det går bra några månader, men i augusti börjar han stjäla linneväv och sälja, och 15 september polisanmäler Hiesleiter honom. Vid förhör erkänner Carl Wilhelm att han stulit olika partier väv på sammanlagt 106 alnar (63 m) och sålt till dalkarlarna Eric Mattsson och Carl Ericsson och dalkullorna Christina Mattsdotter och Christina Hansdotter. Tyget värderas totalt till 16 riksdaler Banco, och han har sålt det för knappt 7 riksdaler.

Alla kallas nu till Södra Förstadens kämnärsrätt (Carl Ericsson hinner dock göra sig oanträffbar), där de tre köparna förklarar sig ha trott att Carl Wilhelm haft rätt att sälja tyget, eftersom han förklarat att tyg blev längre vid mangling(!), och att arbetarna då hade rätt att själva ta hand om överlängden. Eric Mattsson hade dock, då poliserna Stork och Swensson besökt honom för förhör, först förnekat all kännedom om tyget, och detta anser nu rätten tala till Mattssons nackdel, liksom att det låga priset bort ha gjort honom misstänksam, medan de båda flickorna tydligen inte tillmättes samma förmåga till logiska resonemang utan gick fria. Både Eric och Carl Wilhelm erkänner också att de genomfört handeln på en sabbatsdag, varigenom de även begått sabbatsbrott.

Båda döms, Carl Wilhelm för första resan stöld att böta sex gånger det stulnas värde (d v s 96 riksdaler) och för sabbatsbrottet ytterligare 3 ? riksdaler (vilket alltsammans, om han inte kunde betala, skulle förvandlas till 24 dagars fängelse på vatten och bröd ) och att stå uppenbar kyrkoplikt i Klara kyrka, Eric till att böta 6 ? riksdaler.

Carl Wilhelm kan naturligtvis inte betala, utan får ta sitt fängelsestraff. Efter detta förpassas han i början av november tillbaka till Dalarna.

2. Säter

Drygt tre månader efter hemkomsten, närmare bestämt 6 mars 1848, bryter Carl Wilhelm sig in hos gårdsägaren Jan Eric Sundman i Säter genom att ta loss spikarna i köksfönstret och gå in i kammaren, där han stjäl en silverklocka med mässingskedja. Med klockan går han till Ovangårdarna i stadens utkant och pantsätter den hos en Jan Jansson för 1 riksdaler. Tillsammans med en bekant går han sedan till krogen och dricker brännvin.

Redan på kvällen blir han dock gripen, och dagen därpå (snabb rättvisa!) dömer Säters rådhusrätt honom för andra resan stöld av en klocka, värderad till 6 riksdaler, och första resan inbrott (i Stockholm hade han ju rätt att vara i färgeriet) till 16 dagars fängelse vid vatten och bröd och uppenbar kyrkoplikt i Säters kyrka. Jan Jansson blir något förvånande åtalad för medhjälp, men frikänns.

Carl Wilhelm avtjänar sitt fängelsestraff mellan 20 mars och 5 april, och kyrkoplikten undergår han 9 april. Samma dag blir han också föremål för diskussion vid sockenstämman. Enligt protokollet frågades om någon i staden eller på landet ville lämna laga försvar och ständig sysselsättning åt för andra resan stöld straffade ynglingen Carl Wilhelm Malmström i staden, vartill anmälde sig ingen.

Vägen till fängelset i Varberg är utstakad.

3. Solvarbo

Sex månader senare (omkring 13 september) häktas Carl Wilhelm åter, nu sedan han påträffats med en tennflaska, en kopparskopa, en kopparbunke och ett fisknät. De tre första föremålen erkänner han sig ha stulit i tre olika gårdar i Solvarbo by i närheten av Säter, men fisknätet säger han sig ha fått för att sälja av en kringvandrande kopparslagaregesäll från Göteborg vid namn Calle.

Vid domstolsförhandlingen vid Stora Tuna och Gustafs häradsrätt 30 september tvivlar domstolen på historien om fisknätet, så rättegången ajourneras till 21 oktober. Då har länsmannen dock ännu inte lyckats hitta någon ägare till fisknätet, så Carl Wilhelm fälls bara för stölden av de tre andra föremålen, som har ett sammanlagt värde av endast 2 1/6 riksdaler.

Men nu gäller det tredje resan stöld, så straffet blir trots det ringa beloppet mycket hårdare, tre par spö, try slag av paret, återigen uppenbar kyrkoplikt, nu i Gustafs sockenkyrka, och därefter att i tre år arbeta på någon Kronans fästning.

Domen måste bekräftas i hovrätten, vilket sker 30 november, och sedan vidtar bestraffningen, spöstraffet utförs på Stora Tuna tingsplats 16 december och kyrkoplikten dagen efter. 13 januari 1849 tas Carl Wilhelm in på Långholmen (åtminstone enligt fångrullorna i Vaxholm och Varberg, han har märkligt nog inte påträffats i Långholmens rullor.) och släpps ut därifrån 13 januari 1852. (Avräkning av de fyra månader han suttit häktad förekom alltså inte.)

Vid frigivningen kan han tydligen inte skaffa sig något arbete, för redan 13 februari dömer länsstyrelsen i Falun honom som försvarslös till fyra års tvångsarbete, och han kommer 27 oktober via Södra Correctionsinrättningen till 9:e Kronoarbetskompaniet på Rindö utanför Vaxholm för tvångsarbete på befästningarna inom området. Vid ankomsten uppges han vara frisk och fullt arbetsför, han är 5 fot 10 ¼ tum (174 cm) lång, har ljust hår, blå ögon och ovalt ansikte.

Han friges 16 februari 1856 med 54 riksdaler 18 skilling intjänade flitpengar och förpassas till Säter. Där stannar han några dagar, sysselsättande sig med sigillgravyr, varuti han var rätt skicklig, men ger sig snart iväg igen.

4. Torshälla

I Justitierevisionens arkiv finns handlingar om den nådeansökan Carl Wilhelm lämnade in 1866, och däribland ett protokoll från Torshälla rådhusrätt år 1856. När man börjar läsa det, undrar man hur arkiveringen sköttes hos Justitierevisionen, för det förefaller inte alls att handla om vår Carl Wilhelm.

Det är istället den förre gardisten Anders Larsson Rydstedt, anläggningsarbetare vid Eskilstuna nedre kanal, som är åtalad för att med en av sina arbetskamrater, Carl Fredrik Wahlström, ha brutit sig in i ett hus och där stulit 140 riksdaler från näringsidkerskan Ulrika Ekholm. Inbrottet beskrivs målande i protokollet

Sedan kopparslagaregesällen Carl Fredrik Wahlström, som även deltagit i kanalarbetet, den 19 i denna månad [juni 1856] för Rydstedt omtalat, att Wahlström någon föregående natt gjort försök att medelst utskärande av en fönsterruta bana sig ingång till boningshuset i ovanberörde gård för att tillgripa penningar, dem han visste att hustru Ekholm skulle hava förvarade i något av de övra rummen i huset, hade Rydstedt låtit av Wahlström förmå sig att vara honom följaktig för den nu ifrågavarande inbrottsstöldens förövande, varvid så tillgått, att under det Rydstedt varit stående på vakt, hade Wahlström uppklättrat å det lägre bodtaket, varifrån han stående urtagit en förut söndrad ruta i fönstret till ett boningsrum i övra våningen, och sedan fönsterhakarna därefter blivit av honom upplyftade, hade han genom fönstret ingått, försedd med dyrkar och kniv, men emedan Rydstedt tyckt att Wahlström i rummet uppehållit sig allt för länge, innan han låtit höra av sig, hade Rydstedt, som funnit allt tyst i grannskapet, även uppklättrat på bodtaket och därifrån begivit [sig] in i rummet, och sedan Wahlström där omnämnt, att han uti en uttagen mindre dragkistlåda icke påträffat några penningar men förmodade att sådana förvarades uti en annan låda i samma dragkista, hade Rydstedt varit Wahlström behjälplig att sönderskära och utbända förutnämnda låda, varpå Wahlström, som undersökt lådans innehåll, till Rydstedt överlämnat en där funnen sedelbok, och då Rydstedt efter sedelbokens öppnande tillkännagivit, att den innehöll penningar, hade Wahlström yttrat 'då är det bra' och skyndat ut genom fönstret. Och genast därefter hade även Rydstedt, med de tillgripna penningarne försedd, men utan att medtaga den sedelbok, varuti penningarne blivit funne, begivit sig på flykten, därvid han dock blivit av hustru Ekholm och hennes piga bemärkt och igenkänd, varföre Rydstedt, utan att vidare sig i staden uppehålla eller söka att återträffa Wahlström, skyndat utåt landsvägen.

Rydstedt vandrar sedan omkring mellan Strängnäs och Torshälla och grips, när han kraftigt berusad återvänder till Torshälla en vecka senare.

Efter den första rättegångsdagen 30 juni ajourneras målet till den 11 juli för att man skall efterlysa Wahlström. När rättegången då återupptas, berättar stadsfiskalen, att man i Strängnäs anhållit en passlös person, som säger sig heta Carl Wilhelm Malmström, och som också erkänner, att han hittat ett pass tillhörande Wahlström, som han använt för att få anställning vid kanalarbetet.

Vår Carl Wilhelm förs nu till Torshälla. Han förnekar inledningsvis all inblandning i stölden men måste så småningom ge upp och erkänna sin medverkan. Rydstedt är tidigare ostraffad och döms till böter på 420 riksdaler (eller 28 dagar på vatten och bröd), men för Carl Wilhelm är det fjärde resan, så han döms 12 augusti till livstids straffarbete, eller med protokollets mer uttrycksfulla och ödesmättade ord, att under sin återstående livstid hållas till arbete på allmän straffinrättning. Han anländer till Varberg 18 oktober 1856 och nu anges han vara 5 fot 11 ½ tum (175 cm) lång, och signalementet från Rindö kompletteras med att han har rak näsa och ett ärr efter ett knivstygn i bröstet.

5. Benådningen

18 maj 1866 (då Carl Wilhelm avtjänat 9 ½ år av straffet) lämnar hans mor in en nådeansökan, där hon bifogar ett intyg att handlanden rådmannen C E Nylén i Säter erbjuder honom anställning. Ansökan remitteras till Fångvårdsstyrelsen, som två veckor senare svarar att Carl Wilhelm förhållit sig väl i fängelset och att landshövdingen i Falun godkänt anställningen hos Nylén, men att man ändå inte anser sig ha skäl att förorda nåd.

Bättre går det ett halvår senare, 18 oktober, när Carl Wilhelm själv lämnar in nådeansökan.

I allerdjupaste underdånighet vågar undertecknad nalkas Eders Kongl Majt med bön om förskoning från det mig för 4de resan tjuvnadsbrott ådömda straffarbete, vilket jag under en tid av 10 år här å Varbergs straffängelse undergått.
Samt att Eders Kongl Majt måtte av Gunst och Nåd täckas tillåta mig att förflyttas i klassen av försvarslösa fångar, för att därifrån möjligen på grund av laga försvar eller i annan händelse efter den bestämda tidens förlopp må kunna varda frigiven och därigenom bliva i tillfälle att genom redligt arbete ombesörja min framtida utkomst.
Med allerdjupaste underdånig vördnad framhärdar,
Stormäktigste Allernådigste Konung, Eders Kongl Majt:s allerunderdånigste fånge
No 453 Carl Wilh Malmström

Av handlingarna i akten framgår att han nu anses mindre arbetsför, att han lider av palpitatis cardis (hjärtklappning), och att hans kristendomskunskap är någorlunda försvarlig men hans läsning innantill god.

Om det beror på att han nu avtjänat 10 år eller på någon annan onämnd omständighet, tillstyrker Fångvårdsstyrelsen nu nåd, och även om anställningen hos Nylén inte nämns i den sista ansökan frisläpps han 27 november 1866 och förpassades till försvarsgivaren, handlanden Nylén i Säter.

Men som vi redan vet, stannar han inte länge där denna gång heller, utan han återvänder till Varberg. Den 25 februari får han ett utdrag ur fängelsets kyrkobok för att kunna ansöka om rätt att bedriva näring i Varberg och 8 juli ett nytt för att kunna gifta sig.

6. Vad hände sedan?

Varbergs husförhörslängder är vid denna tid organiserade så att individer och familjer, som hyr sin bostad, både är upptagna under rubriken Hyresfolk och under sin aktuella adress. För familjer är dock bara familjeöverhuvudet upptagen på själva adressen, medan både familjeöverhuvudet och övriga familjemedlemmar finns under Hyresfolk.

Vi skulle vänta oss att hitta en utflyttning till Amerika redan 1868, men någon sådan finns inte alls. Istället finns familjen kvar och flyttar flera gånger, 1870, 1872, 1880 och 1881, alla gångerna med Carl Wilhelm antecknad som familjeöverhuvud på den nya adressen. (I det utdrag ur husförhörslängden som varit underlag till 1880 års folkräkning finns han ursprungligen inte med men har skrivits dit i efterhand.)



Ännu när den nya husförhörsboken läggs upp 1882 är han med, men här kommer plötsligt 5 december 1882 anteckningen död?, överstruken och ersatt med förs[amlingens] slut, den förteckning där personer utan fast adress eller med okänd sådan bokfördes. I den förteckningen står det återigen bara Se crimreg, säges död. När familjen 1883 flyttar igen, är det hustrun Emma Christina, som antecknas på adressen som familjeöverhuvud.

Har då Örnberg verkligen rätt i att Carl Wilhelm flyttade till Amerika redan 1868 (den aktuella delen av Örnberg kom ut 1894, varför uppgifterna måste ha samlats in före dess, och då fanns flera personer vid liv, som borde känt till rätta förhållandet, förutom hustrun och dottern även systern Beda och farbrodern Carl Gustaf)? Varför noterade kyrkböckerna i så fall inte hans frånvaro förrän 14 år senare? Det finns ingen anteckning om att Carl Wilhelm skulle deltagit i något husförhör under alla dessa år, men det gäller också för många andra bland hyresfolket. Dottern tycks i alla fall ha deltagit 1878, 1881 och 1883, och hon konfirmeras 1882.

Slutsatsen måste vara att Carl Wilhelm någon gång mellan 1868 och 1882 lämnar familjen i Sverige och flyttar, antagligen till Amerika, utan att ta ut något flyttningsbetyg, och att familjen (om utflyttningen skedde tidigt) hemlighåller detta.

Mantalslängderna för Varberg och emigrantarkiven (om han nu emigrerade under sitt riktiga namn, vilket väl är osannolikt) kan kanske ge svar, men det får bli ett annat forskningsprojekt.

Hustrun Emma bor i alla fall kvar i Varberg till 1895, då hon flyttar till Lilla Lundby i Göteborg, dit dottern flyttat redan fyra år tidigare. I den husförhörslängden står det att Emma är i äktenskap förenad med gravören Carl Wilhelm Malmström, som vistas på okänd ort, enl bevis fr Warberg No 288 år 1895.

De båda återvänder till Varberg 1897 och nu står samma uppgift i Varbergs församlingsböcker som i Lundbys. I den sista, som omfattar tiden 1904–1931, har dock hennes titel någon gång ändrats från Fru till Enkefru, vilket kanske skulle kunna tyda på att det kommit uppgifter om att Carl Wilhelm då avlidit.

Själv avlider Emma i Varberg 16 juli 1936 vid 91 års ålder, och bouppteckningen efter henne nämner bara hennes egen bror och syster som arvtagare. Dottern Wilhelmina, som var aktiv inom rörelsen för kvinnlig rösträtt i Varberg, hade avlidit redan 3 november 1934.



Carl Wilhelms namnteckning i fångrullan på Rindö

Noter

1.
Fängelse på vatten och bröd kan låta som ett lindrigt straff, närmast som en modern fasta, men det var i själva verket mycket värre och ledde i äldre tider ofta till döden. Dieten ledde nämligen till svår saltbrist, och fången blev försvagad och mycket mottaglig för de infektioner, som grasserade i dåtidens fängelser med deras bristande hygien. (Det påstås finnas exempel på fångar som valt dödsstraff hellre än ett långt vatten-och-bröd-straff.) 28 dagar var den längsta tid, som kunde utdömas, och straffet skulle avtjänas i en följd.
Som straff avskaffades fängelse på vatten och bröd 1864 och som alternativ till böter 1884.

2.
Kyrkoplikt innebar att inför prästen erkänna sin skuld och lova bot och bättring. Kyrkoplikten kunde vara antingen enskild eller uppenbar – vid uppenbar kyrkoplikt skulle den ske i församlingens närvaro vid högmässan.

3.
Laga försvar hade den som hade anställning, drev egen rörelse, studerade eller underhölls av familjemedlem. Alla var skyldiga att skaffa sig laga försvar, och den som var försvarslös (lösdrivare) kunde, så som senare hände med Carl Wilhelm, sättas i tvångsarbete.

4.
Spöstraff skedde med spön som var hopbundna parvis. Carl Wilhelm skulle alltså tilldelas tre slag vardera av varje par, totalt nio slag. Spöstraffet avskaffades 1855.

5.
Kronoarbetskåren hade skapats 1842 som en efterföljare till Pionjärkåren för tvångsarbete för försvarslösa och soldater, som misskött sig. Enligt 1842 års reglemente stod den under krigslagarna. Före avsändning dit skulle karlarna avlägga tjänsteed och om de vägrade detta sändas till korrektionsinrättning. Insubordinations¬brott (olydnad) straffades inom kåren in på 1860-talet ofta med arkebusering.
Livet vid Kronoarbetskåren var hårt. Manskapet skulle exerceras två timmar varje sön- och helgdag, dessutom undervisas minst fyra timmar efter gudstjänsten i salighetslära, läsning, skrivning och räkning. Av söckendag borde tolv timmar användas till arbete, en timme till bön eller skolundervisning, sju timmar till sömn, tre timmar till måltider och vila samt en timme till klädsel, rengöring och mindre lagning av klädespersedlar.
Förplägnad och underhåll stod Kronan för, men för intjänade flitpengar kunde karlarna förbättra sin kost och köpa tobak eller snus, dock inte starka drycker, som ansågs farliga för disciplinen. Det hindrade dock inte att fylleri var den vanligaste förseelsen, Carl Wilhelm straffades 12 augusti 1854 med 20 prygel just för detta. Det ålåg befälet att försöka ordna arbete åt avgående kronoarbetskarl, som emellertid frigavs och förpassades även utan arbete. Den utdömda arbetstiden var två år för första resans stöld, tre år för andra och fyra år för tredje och däröver. Den som förvärvat yrkeskunskaper, uppfört sig väl minst sex månader och sparat 50 riksdaler i flitpengar kunde bli fri i förtid. Genom tilläggsbestämmelser år 1845 fick frigivna kronoarbets¬karlar rätt att stanna vid kåren eller återkomma som frivilliga, något som inte sällan utnyttjades.
Enligt reglerna hade Carl Wilhelm tillräckligt mycket flitpengar för att bli frisläppt i förtid, om hans uppförande under sex månader hade varit gott. Var dåligt uppförande orsaken till att han inte frigavs?

6.
Man kan undra varför Carl Wilhelm inte kunde ta anställning under sitt eget namn – han bör ju ha fått ett användbart pass vid avgången från Rindö fyra månader tidigare. Kan han ha förlorat sitt eget pass eller inte kunnat använda det på grund av något annat, för oss ännu okänt brott?

Åter till Pers förfäder och ättlingar

Åter till startsidan